Springtouring 2018,PoCzDe 

Tre länder i östra Europa på två dagar. 

Att resa med Springtouring handlar aldrig bara om att ta sig från punkt A till punkt B. Det handlar om vägarna däremellan, människorna vi möter, skratten vid middagsbordet och historierna som lever kvar långt efter att motorerna tystnat.

På denna resa tog vi oss genom Polen, Tjeckien och Tyskland. Tre länder med helt olika karaktär men med en sak gemensamt. Fantastiska vägar för motorcykel.

Vi rullade fram på små slingrande landsvägar genom böljande landskap, gamla byar och täta skogar där doften av vår låg kvar i luften. I Polen möttes vi av genuin gästfrihet och vägar som ibland kändes helt skapade för motorcyklar. Tjeckien bjöd på små bergsvägar, charmiga torg och lokala restauranger där tiden nästan verkade ha stannat. Och i Tyskland väntade perfekta kurvor, mysiga värdshus och kvällar fyllda av skratt och gemenskap.

Ett av resans absoluta höjdpunkter blev det magiskt vackra området Sächsische Schweiz i bergskedjan Elbsandsteingebirge vid gränsen mellan Tyskland och Tjeckien. Landskapet ser nästan overkligt ut med sina dramatiska sandstensformationer, djupa raviner och utsikter som får en att stanna hojen bara för att ta in allt omkring sig.

Området har en fascinerande historia och har i århundraden lockat både konstnärer, upptäcktsresande och vandrare. Namnet Sächsische Schweiz skapades redan på 1700 talet av två schweiziska konstnärer som tyckte att landskapet påminde om deras hemland. Under lång tid var området också en viktig passage mellan Böhmen och Sachsen och de gamla handelsvägarna slingrar fortfarande fram genom bergen. Att köra motorcykel här är som att färdas genom ett levande vykort där varje kurva öppnar upp för ännu en spektakulär vy.

Och apropå gemenskap. Vissa historier blir snabbt klassiker på en resa.

En kväll slog vi oss ner för middag efter en lång dag på hojarna. Någon i gruppen beställde en pepparbiff och förväntningarna var höga. Tallriken kom in, köttet såg fint ut men det fanns ett litet problem. Ingen peppar. Efter en stunds funderande vinkade vi till oss servitören och påpekade vänligt att pepparbiffen saknade själva pepparn.

Servitören tittade lugnt på tallriken, nickade förstående och gick iväg. Några sekunder senare kom han tillbaka med en stor pepparkvarn, malde några varv över köttet och log nöjt.

"Så… nu är det en pepparbiff." Sedan gick han därifrån som om saken var fullständigt självklar. Det tog ungefär tre sekunder innan hela bordet brast ut i skratt. Och resten av resan blev allt med lite svartpeppar officiellt klassat som pepparbiff. 

Det är precis sådana ögonblick som gör våra resor speciella. Kombinationen av fantastiska vägar, nya upplevelser och alla spontana historier som uppstår när man reser tillsammans. 

För även om vyerna, vägarna och stoppen är minnesvärda så är det ofta skratten runt middagsbordet man minns allra längst.